"We must accept finite disappointment, but we must never lose infinite hope."

Orden kommer från Martin Luther King och passar bra för att begrunda vad som hände och inte hände i Köpenhamn på COP15. Och framför allt vad vi skall göra nu.

Besvikelsen är stor och berättigad i ljuset problemets allvar. Men nu om någonsin gäller det gamla militära uttrycket att gilla läget.
- Kapten vi är omringade!
- Bra, då gör vi så här!

Det viktigaste är nog att inse vårt eget ansvar och våra egna möjligheter. I debatten klandras Kina och Indien för att ha svikit. Det kanske de har men vi behöver något begrunda det faktum att det är vi (I-länder) som hellre än gärna köper vad de producerar billigt och till priset av stora koldioxidutsläpp. Fortsatt handel är nödvändig för både dem och oss, men klimatkonsekvenserna av vår egen konsumtionsfixering bör begrundas. Vi kan inte klandra U-länder vare sig för att de vill ha “samma standard” som vi eller att de producerar för att vi skall hålla vår “standard”.

COP 15 har definitivt haft det goda med sig att dem allmänna medvetenheten om både behovet och om möjligheterna ökat. Och eftersom vi vet att det ligger en massa outnyttjade effektiviseringsmöjligheter för fäfot i våra egna hem och arbetsplatser kan vi räkna med ökad respons från köpare av “effektivisering” men säkert också av förnybar energi, även i mikroskala. EffektiviseringsFöretagen står gärna till tjänst.

Det naturligtvis också bra att (många av) världsledarna fixerat sig till 2-gradersmålet och faktiskt erkänner sitt eget nationella ansvar även om de sedan inte klarar av att åstadkomma ett kollektivt beslut. Vi kommer säkert att se nya initiativ till hur framtida möten skall arrangeras, men vi kommer också att se initiativ till hur man skall skapa institutioner för ledning (governance). Sydkorea har redan kommit upp med ett som avser hur man skall hjälpa länder att formulera (och sjösätta?) nationella planer. “Deployment” (se t.ex. IEA DSM Annual Report sid 8ff) i stor skala kommer att bli viktigt. Ett område där IEA och deras olika teknikgrupper kan spela en stor roll så att teknikspridning och -utveckling sker i global samverkan.

Kanske vi inte borde blivit så förvånade om vi betänker hur olika länderna uttryckt sina ambitioner och med vilka basår de använder. Länder som vill dölja att deras politik egentligen leder till ökade utsläpp (berättigat eller ej) använder gärna “intensitetsmål”. Med sådana kan man bevisa nära nog vad som helst. Indien och Kina har höga ambitioner i det avseendet, men egentligen är det ingen förändring jämfört med vad som redan händer där (se figur nedan). EU och några andra använder 1990 som basår. USA använder 2005 och kan därmed i bästa fall nå den nivå där de låg 1990. 

Läs mer

Sök

Månadsindelade arkiv

Senast uppdaterat