Häromdagen levererade några (verkligt) tunga ekonomer en rapport om hur och varför man skulle behöva komplettera BNP-måttet. Rapportens sammanfattning är förvånansvärt lättläst med tanke på ämnets karaktär, men de 12 rekommendationerna som ges är allt annat än enkla. Även om man i flera av dem ser sådana kompletterande mått som ibland förekommer och nämns i våra nyhetssändningar. Hur ser människor på sitt liv, sin framtid, sina möjligheter att påverka o.s.v. ?

Den kompletta bilden kommer inte att vara enkel, men rapportens argumentation visar att den ändå är nödvändig. Inte minst för att vi i den politiska debatten inte skall köra fast i förenklade förklaringar och modeller av det slag som t.ex. finns starkt representerat i våra grannländers parlament och i form av xenofobi som i slutänden leder till isolationism eller värre ändå.

Rapporten visar att vi måste mäta välbefinnande och inte produktion. Välbefinnandet är flerdimensionellt säger författarna och ger en lång rad förslag till hur man skall mäta både objektivt och subjektivt välbefinnande samt att man måste mäta om detta är uthålligt eller om det är kortvarigt och övergående. I detta avseende föreslås en indikator på hur nära vi är farliga nivåer i olika avseenden som t.ex klimatförändring eller kollaps av fiskbeståndet.

I läsningen slås man av att en del av måtten lätt går att knyta an till det som i en annan av årets viktiga skrifter kallas “Animal spirits” och som beskrivits väl i en artikel i SvD om människans natur nyligen.