Klimatberedningens rapport har presenterats, och historien om dess oenighet är känd. En av beredningens ledamöter, Anders Wijkman, kommenterar både oenigheten i sig och dess politiska konsekvenser.

Det verkar av redogörelsen som om man i allt för hög grad uppfattar klimatpolitiken som en uppgift att komma undan på billigast möjliga sätt och inte som ett sätt att skapa strategiska mervärden för framtiden. Stern-rapporten var ju annars tydlig i sitt påpekande att den som agerar tidigt inte bara kan hjälpa till att minska den totala kostnaden utan kan tjäna på omställningen genom att dess industri och näringsliv utvecklas på områden där världsmarknaden växer. Detta budskap har uppenbarligen inte vunnit majoritetens öra, tyvärr.

Till en del av det bisarra spelet hör det plötsligt uppkommande kravet på ökad kärnkraft som saknar varje reell förankring. DN hävdar att svensk kärnkraft skall byggas för att ersätta fossil-el i Tyskland och Polen! Wijkman tar också upp svensk el-export, men från aspekten att effektivisering och svenskt värmeunderlag kan utnyttjas för kraftvärme som producerar el till export. Det är skillnad! Om Sverige skall göras till en lokaliseringsplats för produktion som borde finnas någon annanstans eller om genuint svenska resurser kan användas för export. I det senare fallet skapas ett “strategiskt värde”.

Men alla turerna i beredningen bidrar mest till att sinka oss. Bästa sättet att hantera framtiden är inte att vänta på dess ankomst utan att skapa den. “Management by waiting” är inte kreativt och framförallt - klimatförändringen stannar inte upp och väntar på att vi skall bestämma oss.