Lord Sterns nya läsebok (bl.a. om och för ekonomer)

Nicholas Stern har lagt fram ett förslag som han kallar “The global deal” och som avser åtgärder för att begränsa klimatförändringarna. Förslaget kan laddas ned men det som gör det ännu mera läsvärt är boken med samma namn och i vilken han lämnar en fyllig redogörelse för resonemangen och motiven bakom förslaget. Den borde vara obligatorisk läsning alldeles särskilt i ekonomutbildningen. Den är nämligen både pedagogisk och övergripande i den meningen att den väljer flera olika perspektiv för sitt resonemang.

Sir Nicholas är inte nådig mot dem som väljer att förneka riskerna med, eller rent av förekomsten av, klimatförändringarna. ”...it is remarkable how many economists, lawyers, journalists and politicians set themselves up as experts on science. It is absolutely right that those who discuss policy should interrogate science because the implications for actions are radical; however, they should also take the scientific evidence seriously and recognise the limitations on their own abilities to assess science." Något för de tunga ekonomerna att begrunda?

I ett kapitel resonerar han ingående om den fråga som ett tag överskuggade den ekonomiska debatten, nämligen hur man “skall” diskontera framtida effekter. Han visar på både de etiska implikationerna i resonemanget och komplexiteten ifråga om effekterna. Slutklämmen i detta kapitlet är att några ekonomer kommit riktigt snett (got it badly wrong) och att det kan bero på att de hänger sig fast vid gamla lärdomar utan att observera att de inte är fullt tillämpliga inför en ny situation!

Ett annat kapitel handlar om olika åtgärder och han vänder och vrider på flera av dem som står till buds; priser, skatter, kvotering, handel med utsläppsrätter, bidrag m.fl. Och han visar på hur de flesta är användbara i olika situationer och att de flesta behövs samtidigt. Han skriver att priset ensamt i flera fall är otillräckligt. Därför är det märkligt att läsa hur två svenska ekonomer vill hävda att endast skatteinstrumentet skall användas för att påverka priset. Till skillnad från Nicholas Stern anför de inga bevis utan påstår rakt av att allt annat är krångligt och dyrt. Samt avslutar med slagordet att investeringsbeslut skall fattas vid köksbordet och inte konferensbordet i Rosenbad.

Kul formulering men vilseledande. Om regeringen, på grunder som t.ex. de Nicholas Stern presenterar, sätter in en åtgärd som hushållen kan använda så är det fortfarande vid köksbordet det bestäms. Sir Stern skriver, om stödet till teknikutveckling och -användning, att marknaden i vissa fall inte fungerar om den inte understöds (..unless assisted..) av regeringsbeslut.

The economic man - en pojkboksdröm?

Henrik Berggren skriver i sin recension av Katrine Kielos bok om ekonomiska principer och modeller, “Det enda könet”:

...idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Det är behagligt med pojkböcker (och även flickböcker för den delen) att de ger oss en bild att trösta oss med. Men varför tillåter vi dem att stå i vägen för att leva det verkliga livet?

I detta sammanhang - varför skall vi inbilla oss att vår energianvändning är rationellt betingad när det dessutom går att visa att den inte är det? Varför pratar energiministern om att hon inte vill ha ett tak för energianvändningen när vi de facto har en helt tom vind som kan utrymmas? Vi får inte glömma att illusionen om the economic man även gäller vomen.

Läs mer