Nicholas Stern skriver i sin senaste bok "The global deal” att det som vi måste diskutera är strategier ifråga om ekonomiska tillväxtförhållanden, och möjligen ekonomisk tillbakagång. Det gäller för världen som helhet och sett i ljuset av osäkerhet när det gäller utfallet. Han säger att det därför är förvånande att många ser klimatpolitiken som ett isolerat investeringsbeslut, där man kan tillämpa en enkel kostnads- och intäktskalkyl, som om det gällde en ny bro. När det gäller klimatfrågorna är de ekonomiska övervägandena svårare och mycket mera djupgående (sid 13).

Detta är värt att hålla i minnet när en Oxfordprofessor, Dieter Helm, levererar kritik mot EU:s klimatpolitik. Helm uppehåller sig mycket vid det s.k 20-20-20 målet som anser är politiskt, inkonsistent och inte ekonomiskt optimalt. Det må så vara men målsättningen att minska koldioxidutsläppen med 20%, öka energieffektiviteten med 20% och öka nyttjandet av förnybar energi till 20% är ett delmål avsett att uppnås 2020. Slutmålet ligger längre fram och är mycket högre. Så Helms kritik är inte ens att slå in en öppen dörr utan gör snarare en rejäl rundpall i luften. Om det inte rentav är en sådan kalkyl som Lord Stern varnar för!!

Helms kritiserar också effektiviseringsmålet med de gamla argumenten om att effektivare användning leder till att man kan komma att använda mer energi när man får mer pengar över. Där har han en poäng, men EU:s underliggande idé var att faktiskt MINSKA energianvändningen. Nu har många länder (däribland Sverige) valt att formulera sitt effektiviseringsmål så att man just kan öka användningen och ändå skryta med en förbättrad energiintensitet.