Miljöministern var i sin presentation av klimatpropositionen emfatisk på att vi kunde få billigare utsläppsminskningar genom att satsa pengarna i andra länder. Främst U-länder och i vissa delar av EU, särskilt de nya medlemsländerna i öst, men han nämnde även England! Men är det säkert att denna typ av projekt levererar bara för att de är billiga?

Enligt IEA är den stora källan (möjligheten) att minska utsläppen förbättrade effektivitet i användningen (end-use of efficiency), se bild. De bedömer att 8,2 Gton reduktion är möjlig till 2030 om man satsar konsekvent på effektivisering. Det är bortemot 30 % av dagens emissioner!

Men av de dryga tusentalet CDM-projekt (Clean Development Mechanism) som finns idag är bara 1,5 % av dessa sådana som avser verklig MINSKNING av utsläppen genom effektivare användning i slutledet. Detta framgår av en artikel där CDM-projekten granskats. Övriga är antingen minskade ökningar genom att förnybar energi ersätter fossileldning i en eljest ökande energitillförsel, eller ökade koldioxidsänkor i t.ex. skogsprojekt. I de senare fallen kan det dessutom utgöra kompensation för överavverkning av skog.

När sådana projekt, som alltså inte avser en reell minskning, bokförs som om vore de minskningar förs tanken till bokföringsbrott snarare än till aktiv klimatpolitik. Eller som artikelförfattarinnan uttrycker det, och mera diplomatiskt: “The CDM should be regarded as a risk/reward incentive mechanism to stimulate greater investment in climate mitigation and sustainable development, not as an accounting tool for perfect offsetting."

Förmodligen måste vi skapa ett system som klassificerar CDM-projekten efter vad de åstadkommer och inte bara buntar ihop dem. Och därtill ett system som innebär att man inte kan ladda hela sin projektportfölj med sådana CDM som inte minskar utsläppen utan bara gör dem mindre än vad de annars skulle blivit. Här skulle Sverige kunna spela en pionjärroll vid COP 15 i Köpenhamn. Eller hur ministern?