Klimatkonferensen i Cancun - Hur skall vi hantera vår besvikelse?

Det är inte någon avancerad förutsägelse att inte heller COP 16, d.v.s. mötet i Cancun i början av december, kommer att “leverera”. Man talar redan om att COP 17, alltså om ytterligare ett år, möjligen kan...etc. etc. Så frågan är om vi skall bli besvikna eller rusta oss för ett annat sätt att tackla problemet?

Mike Hulme föreslår i en artikel i The Guardian det senare. Han drar fram tre förhållningssätt:
* Först att göra klimatpanelens (IPCC) material mera transparent och öppet för diskussion. Han pekar på att kunskapsunderlaget kan graderas i olika kategorier

"aspects of wide agreement”, “aspects of continuing debate” and “aspects not well understood"
. Detta sker faktiskt redan i IPCCs underlag men det lyfts inte fram tillräckligt.
* Nummer två är att inte låsa sig ifråga om att få ett avtal eller inte utan att kunna agera i rätt riktning även på andra grunder än att lösa klimatproblemet.
"What combination of contested political values, diverse human ideals and emergent scientific evidence can drive climate policy?"
* Det tredje, och nära besläktat med tvåan, är att finna pragmatiska vägar framåt, baserat på tre möjligheter:
- an emphasis on the climate co-benefits of other policy innovations, such as those on health and poverty;
- a necessity to drive forward new publicly-funded investments in low-carbon energy technology;
- the cultivation of multi-level polycentric institutions and partnerships through which policy innovation may occur

Hulmes argumentation baseras på och är i linje med det s.k. Hartwell-dokumentet som han själv är medförfattare till och vars huvudbudskap är:

"decarbonisation will only be achieved successfully as a benefit contingent upon other goals which are politically attractive and relentlessly pragmatic."

En variant av “Ändamålet helgar medlen”?

The economic man - en pojkboksdröm?

Henrik Berggren skriver i sin recension av Katrine Kielos bok om ekonomiska principer och modeller, “Det enda könet”:

...idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Det är behagligt med pojkböcker (och även flickböcker för den delen) att de ger oss en bild att trösta oss med. Men varför tillåter vi dem att stå i vägen för att leva det verkliga livet?

I detta sammanhang - varför skall vi inbilla oss att vår energianvändning är rationellt betingad när det dessutom går att visa att den inte är det? Varför pratar energiministern om att hon inte vill ha ett tak för energianvändningen när vi de facto har en helt tom vind som kan utrymmas? Vi får inte glömma att illusionen om the economic man även gäller vomen.

Läs mer