Kärnfulla kommentarer

Det finns känsliga sinnen. Den franske energiministern t.ex. som är chockad över att EU-kommissionären kallad Fukushima-olyckan för katastrof. Hur så katastrof, undrar han, ingen har ju dött!

Hade han öppnat en av sitt eget lands största dagstidningar, Le Monde, hade han sett att även några av hans landsmän använder ordet katastrof. Le Monde funderar också kring om man i Frankrike i allt för hög grad håller kärnkraftsdebatten inom familjen och ministerns chock tycks ju tyda på det.

Le Monde tror att det är för tidigt att begrava kärnkraften och i European Energy Review säger man att kärnkraften dör aldrig men den kanske tynar bort långsamt. Det gör den i brist på beslut vilka saknas just därför att den inte bara är tekniskt osäker utan även finansiellt. Istället frodas alternativa tekniska lösningar som är lättare att hantera.

Dagens Nyheters Richard Schwartz försöker också säga något tänkvärt om konsumtionssamhällets sätt att driva upp energianvändningen. Men vad blev det på slutet (se nedan)? Ett misslyckat försök till ironi? Eller ett sätt att snabbt klä om sig till cynisk sanningssägare? Eller är det DNs sätt att på nytt liva upp sin gamla skrämselvision om vedsamhället - där det bor ignoranter och flagellanter?

Drömmen om att kunna leva i överflöd eller åtminstone välstånd är i dag spridd över hela världen, egentligen den enda globaliserade religionen i vår tid, en dröm som bokstavligen livnär sig på energi. Och utan kärnkraft och fossila bränslen är den drömmen slutdrömd; visserligen förordas vind-, våg- och solkraft samt liknande terapier av välmenande ignoranter eller intellektuella flagellanter, men som ett slags lyx för redan välmående västerlänningar och utan att kineser, indier, afrikaner eller sydamerikaner blivit tillfrågade.

De senare eftersträvar inte en säkrare utan en just rikare värld. Och detta är vad som kännetecknar den: en japansk härdsmälta är ingenting jämfört med den som skulle bestå av arbetslöshet, armod och fortsatt tomma fickor.

The economic man - en pojkboksdröm?

Henrik Berggren skriver i sin recension av Katrine Kielos bok om ekonomiska principer och modeller, “Det enda könet”:

...idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Det är behagligt med pojkböcker (och även flickböcker för den delen) att de ger oss en bild att trösta oss med. Men varför tillåter vi dem att stå i vägen för att leva det verkliga livet?

I detta sammanhang - varför skall vi inbilla oss att vår energianvändning är rationellt betingad när det dessutom går att visa att den inte är det? Varför pratar energiministern om att hon inte vill ha ett tak för energianvändningen när vi de facto har en helt tom vind som kan utrymmas? Vi får inte glömma att illusionen om the economic man även gäller vomen.

Läs mer