Europas energiintensiva industrier motsätter sig kraftfullt att EU driver sin linje om att själv åstadkomma en snabbare minskning av växthusgaserna. De säger sig föredra ett totalt och globalt avtal så att man världen över spelar “på lika villkor” (level playing field) och så att jobben inte hotas. Det åter väl rimligt! Men är det sant?

Till att börja med så har den energiintensiva industrin goda tillgångar i form av utsläppsrätter som inte utnyttjats vilket framgår av en rapport från miljögruppen Sandbag. Det är skillnad på företag även i den här gruppen men särskilt cement- och stålindustrierna har sina “Fat Cats” (se bild), bland dem SSAB.

Sedan undrar man om industrin vidtagit de åtgärder som de egentligen tjänar på (negativa kostnader) och som t.ex. McKinsey-studierna visat? Ser man till det svenska PFE-programmet så visar det sig ju att just den energiintensiva industrin kan göra mycket mera än de själva trott från början. Bara de kommit igång. Effektivare energianvändning bidrar också till göra företagen mera robusta och mindre känsliga för framtida eller säsongsmässiga energiprisförändringar.

Men mest slås man av den cyniska tonen i industrins pressmeddelande. Visst vill vi alla ha en global överenskommelse, men vad gör vi om den inte går att nå? Är det så illa att om det inte går att rädda världen på ett “kostnadseffektivt” sätt så är det bättre att allt går åt pipsvängen? Det låter som om industrin vill att vi ger oss in i ett “chicken-race” för att se vem som först ger efter. Och om ingen gör det så .......?