Industrins chicken-race med oss alla som insats.

Europas energiintensiva industrier motsätter sig kraftfullt att EU driver sin linje om att själv åstadkomma en snabbare minskning av växthusgaserna. De säger sig föredra ett totalt och globalt avtal så att man världen över spelar “på lika villkor” (level playing field) och så att jobben inte hotas. Det åter väl rimligt! Men är det sant?

Till att börja med så har den energiintensiva industrin goda tillgångar i form av utsläppsrätter som inte utnyttjats vilket framgår av en rapport från miljögruppen Sandbag. Det är skillnad på företag även i den här gruppen men särskilt cement- och stålindustrierna har sina “Fat Cats” (se bild), bland dem SSAB.

Sedan undrar man om industrin vidtagit de åtgärder som de egentligen tjänar på (negativa kostnader) och som t.ex. McKinsey-studierna visat? Ser man till det svenska PFE-programmet så visar det sig ju att just den energiintensiva industrin kan göra mycket mera än de själva trott från början. Bara de kommit igång. Effektivare energianvändning bidrar också till göra företagen mera robusta och mindre känsliga för framtida eller säsongsmässiga energiprisförändringar.

Men mest slås man av den cyniska tonen i industrins pressmeddelande. Visst vill vi alla ha en global överenskommelse, men vad gör vi om den inte går att nå? Är det så illa att om det inte går att rädda världen på ett “kostnadseffektivt” sätt så är det bättre att allt går åt pipsvängen? Det låter som om industrin vill att vi ger oss in i ett “chicken-race” för att se vem som först ger efter. Och om ingen gör det så .......?

 

 

 

image

Vart är vi på väg?

Jovisst skall vi ha en energiomställning. Det är nästan alla överens om. Och länge har både stridropen och tankemodellen kretsat kring kostnader. Man har haft lite olika uppfattning om hur de skall beräknas men nästa alla hävdar att deras idé om de ekonomiska villkoren är rätt och att det är KOSTNADEN som vi skall inrikta oss på. Är det? Och om det är så kommer ovillkorligen frågan om “För vem?” och “På vilken sikt?” och några närbesläktade frågor.

Alldeles för länge har vi låtit oss domineras av ett fåtal nationalekonomers syn på vad som är ekonomiskt, men i och med att årets “Nobelpris” går till en beteendeekonom börjar deras “neoklassiska” synsätt trängas tillbaka. Vid Nobelföreläsningen på fredag eftermiddag sade han (till publikens jubel) ““It is possible to do economics without homo economicus”. (Se hans föreläsning här)

Några saker att grunna på kan vara:
1. Vad vill vi uppnå och vilken utveckling behövs för att effektviseringen skall utnyttjas bättre?
a) Hur kan vi påverka hela marknadsutbudet så att bättre prestanda uppmuntras och förbättras och sämre trängs tillbaka (Bild 1 nedan)
b) Hur kan vi “optimera” utnyttjandet av både effektvisering och förnybar energi (Bild 2 nedan)
c) Hur kan energitjänsterna utvecklas att bli mera omfattande (Bild 3 nedan)

2. Vad är effektivitet?
a) Kostnaden kanske men kan all nytta mätas med kostnader? och hur gör vi när det finns nytta för en men kostnaderna hos en annan?
b) Hur ökar vi acceptansen så att vi får bättre utdelning? Även om potentialen är hög är den oanvändbar om acceptansen är låg
c) är det kanske effektivare att göra valet av effektvisering LÄTT än att utreda kostnaderna i stor detalj

EFFEKTIVISERING FÖRST! (Från Miljömålsberedningens seminarium “Hur kan energisystemet bidra till ett ambitiöst klimatmål med sikte på 2050?”“)

 

Läs mer

Månadsindelade arkiv