Industrins chicken-race med oss alla som insats.

Europas energiintensiva industrier motsätter sig kraftfullt att EU driver sin linje om att själv åstadkomma en snabbare minskning av växthusgaserna. De säger sig föredra ett totalt och globalt avtal så att man världen över spelar “på lika villkor” (level playing field) och så att jobben inte hotas. Det åter väl rimligt! Men är det sant?

Till att börja med så har den energiintensiva industrin goda tillgångar i form av utsläppsrätter som inte utnyttjats vilket framgår av en rapport från miljögruppen Sandbag. Det är skillnad på företag även i den här gruppen men särskilt cement- och stålindustrierna har sina “Fat Cats” (se bild), bland dem SSAB.

Sedan undrar man om industrin vidtagit de åtgärder som de egentligen tjänar på (negativa kostnader) och som t.ex. McKinsey-studierna visat? Ser man till det svenska PFE-programmet så visar det sig ju att just den energiintensiva industrin kan göra mycket mera än de själva trott från början. Bara de kommit igång. Effektivare energianvändning bidrar också till göra företagen mera robusta och mindre känsliga för framtida eller säsongsmässiga energiprisförändringar.

Men mest slås man av den cyniska tonen i industrins pressmeddelande. Visst vill vi alla ha en global överenskommelse, men vad gör vi om den inte går att nå? Är det så illa att om det inte går att rädda världen på ett “kostnadseffektivt” sätt så är det bättre att allt går åt pipsvängen? Det låter som om industrin vill att vi ger oss in i ett “chicken-race” för att se vem som först ger efter. Och om ingen gör det så .......?

 

 

 

image

Var Kierkegaard den förste beteendeekonomen?

I boken “The Undoing Project” berättar Michel Lewis om hur Daniel Kahneman och Amos Tversky lade grunderna till dagens beteendeekonomi genom sina studier av hur människor egentligen beter sig i valsituationer. En av hörnstenarna i beslutsteorin om hur vi gör rationella val är (har varit?) att beslut är “transitiva”. Om vi fördrar A framför B och B framför C då är det rationellt att vi fördrar A framför C. Inte sant?

Men det visar sig att vi ibland kan välja “fel” och fördra C framför A i en beslutskedja som ovan! Och att det ändå är ett rationellt val! Det var detta som Kahneman och Tversky ville kolla och motbevisa eller upphäva (undo) i den förhärskande “ekonomistiska” synen på beteenden. De kom fram till att det var känslan av att kanske ångra (regret) ett val senare som styrde valet. Inte nyttomaximeringen A>B>C!

Samma fenomen kan för övrigt iakttas i idrottsvärlden. Silvermedaljören är förtvivlad över att missat vinsten men bronsmedaljören är överlycklig över att ha vunnit en medalj!

Att risken för ånger är en betydlesefull mekanism i våra liv noterades ju också av Kierkegaard:

“Marry, and you will regret it; don’t marry, you will also regret it; marry or don’t marry, you will regret it either way. Laugh at the world’s foolishness, you will regret it; weep over it, you will regret that too; laugh at the world’s foolishness or weep over it, you will regret both. Believe a woman, you will regret it; believe her not, you will also regret it… Hang yourself, you will regret it; do not hang yourself, and you will regret that too; hang yourself or don’t hang yourself, you’ll regret it either way; whether you hang yourself or do not hang yourself, you will regret both. This, gentlemen, is the essence of all philosophy.”

Och att skratta åt världens dumhet tycks även författaren till “The undoing Project” göra när han bland annat kommenterar dagens politiska situation i USA.

Läs mer

Månadsindelade arkiv