Industrin kan gå längre och snabbare.

Inför COP15-mötet i Köpenhamn duggar nu buden tätt. Det är många uttalanden, de flesta pessimistiska, men som oftare är av förhandlingskaraktär än allvarliga bedömningar. Några är av typ “försöksballonger” som avser att testa reaktionerna hos andra parter som skall delta. Andra förefaller mera vara avsedda att förbereda världen på ett fiasko. Kanske framlagda i syfte att få ett även mycket magert resultat i december att framstå som en triumf. “Det bidde åtminstone en tumme. - Vad duktigt!”.

Det är därför lite spännande att se att en tung industriperson säger att man borde lägga ribban högre än vad den sämste av dem kan hoppa. Det görs av Peter Huntsman i en artikel i Financial Times.

Det skulle behövas mera av den varan. Vi vet ju att i många svenska företag kan man nå MYCKET långt och mycket snabbare än de futtiga procentenheter som de nationella målsättningarna talar om. Det har ju bl.a. Louise Trygg och hennes kollegor visat flera gånger om. Det är inte en fråga om lönsamhet utan i högre grad om vilja.

Så egentligen borde den industri som månar om både sin och världens framtid göra som Peter Huntsman - ett uttalande om att de gör det som Köpenhamnsmötet skall handla om. Men att de gör ännu mer och de gör det ännu snabbare. Varför? För att de tjänar på det!

The economic man - en pojkboksdröm?

Henrik Berggren skriver i sin recension av Katrine Kielos bok om ekonomiska principer och modeller, “Det enda könet”:

...idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Det är behagligt med pojkböcker (och även flickböcker för den delen) att de ger oss en bild att trösta oss med. Men varför tillåter vi dem att stå i vägen för att leva det verkliga livet?

I detta sammanhang - varför skall vi inbilla oss att vår energianvändning är rationellt betingad när det dessutom går att visa att den inte är det? Varför pratar energiministern om att hon inte vill ha ett tak för energianvändningen när vi de facto har en helt tom vind som kan utrymmas? Vi får inte glömma att illusionen om the economic man även gäller vomen.

Läs mer