Sverige är som alla andra EU-länder tvingad att lämna in en plan för sitt arbete och ambitioner med effektivare energianvändning de kommande åren. Strax före semestrarna sände man in den andra kallad National Energy Efficinecy Action Plan 2 (NEEAP2). Man hävdar att man “med råge” uppnår effektiviseringsmålen. Ett påstående som emellertid saknar täckning. Ett försök till illusionstrick och dessutom ett dåligt försök! I planen har man lagt in en brasklapp som går ut på att man inte enkelt kan jämföra den första planen med den här nya, men det förefaller bara vara en del av illusionsförsöket.

Tar man sig ändå orådet att jämföra de båda planerna så visar det sig att det är i transportsektorn och industrisektorn de stora skillnaderna finns. Så stora att man i den nya planen når dubbelt så stora besparingar år 2016 (54 TWh) som i den gamla (27 TWh). Och skillnaden beror på beräkningsmetoderna inte på åtgärderna! I Industrin har man ökat med 17 TWh och i Transportsektorn med 7, främst personbilar.

För att nå dithän “tycks man” anta man att energiintensiteten (energianvändning per förädlingsvärde i industrin och per transportarbete för fordon) är oförändrad från idag och framåt. Ett helt orealistiskt antagande om man ser på historisk utveckling av intensiteten som redovisas i deras egen tabell 3 (sid. 13). Det “tycks så” eftersom dataunderlaget inte presenteras (!) men däremot sägs i en fotnot (nr 65 på sid. 97) att beräkningarna baseras på en icke publicerad uppdatering av Energimyndighetens långsiktsprognos.

En naturlig konsekvens är att man inte heller redovisar några detaljer i de åtgärder som skall leda fram till resultatet att med råge uppnå energibesparingarna. Man hänvisar (avsnitt 5.4) i svepande ordalag till den gamla effektiviseringsutredning som i sin tur var lam så det förslår. Undrar om kommissionen går på det här tricket?