Hysteri på Titanic

Man ser det framför sig. En besättningsman rusar upp till kaptenen på bryggan och berättar att han sett ett isberg helt nära och vill varnaq för katastrofen. Äsch säger kaptenen: “Nu skall vi inte bli hysteriska. Det hjälper inte”. Och stora delar av befälet håller med. Det finns värre problem säger de. Hollandaise-såsen i första-klass restaurang har skurit sig! Det måste vi först ta itu med först.

Det finns en hel del som varnar för “miljö- och klimathysteri”. Och de begär att få bli hörda eftersom de känner folk som fått Nobelpriset.

Vi kanske är för lite hysteriska? Eller för få som är det? Eller är det dags att undra vem det är som egentligen är hysterisk?

The economic man - en pojkboksdröm?

Henrik Berggren skriver i sin recension av Katrine Kielos bok om ekonomiska principer och modeller, “Det enda könet”:

...idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Det är behagligt med pojkböcker (och även flickböcker för den delen) att de ger oss en bild att trösta oss med. Men varför tillåter vi dem att stå i vägen för att leva det verkliga livet?

I detta sammanhang - varför skall vi inbilla oss att vår energianvändning är rationellt betingad när det dessutom går att visa att den inte är det? Varför pratar energiministern om att hon inte vill ha ett tak för energianvändningen när vi de facto har en helt tom vind som kan utrymmas? Vi får inte glömma att illusionen om the economic man även gäller vomen.

Läs mer