Hur mycket får man för vems pengar?

Länge har man hävdat att cap-and trade-system, som det Europeiska ETS, är det bästa sättet att uppnå reduktioner i utsläppen. Det är utan tvekan ett bra sätt att låta utsläppare sinsemellan finna den billigaste lösningen, men det är inte ett sätt att minska utsläppen. Ty det är den tillåtna mängden (kvoten - locket (cap)) som påverkar prisnivån. Exakt vad priset blir är dock osäkert och beror på hur aktiva utsläpparna är att minska sina kostnader, jfr bild nedan. Alternativet är att bestämma priset för utsläppen genom t.ex en skatt men då är det inte helt klart hur stor volymen blir, jfr bilden.

The Economist förefaller nu att föredra skattemodellen, men hävdar också att stödet till förnybar energi i EU är alltför omfattande och “förstör” prissignalerna. Deras attityd är ett uttryck för en förhoppning att marknaden genom att vara blind också är ofelbar om den bara får en prissignal. Då kommer den nya tekniken med automatik. Därmed anknyter de också till diskussionen om att vara “efficient eller effective” och som förs kring frågan om certifikat eller inmatninsgtariffer och som också i grunden handlar om ett kvotsystem eller ett prissystem.

Utvärderingar visar att inmatningstarifferna (alltså prissystemet) verkar emellertid vara det som både är effektivt ifråga om kostnader och volym.

Det kanske är så att båda systemen är bra och användbara men för olika ändamål och vi olika tidpunkter? Eller kanske att de rentav går att kombinera? Vore inte en auktionering av utsläppsrätterna en sådan hybrid? 

image

The economic man - en pojkboksdröm?

Henrik Berggren skriver i sin recension av Katrine Kielos bok om ekonomiska principer och modeller, “Det enda könet”:

...idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Det är behagligt med pojkböcker (och även flickböcker för den delen) att de ger oss en bild att trösta oss med. Men varför tillåter vi dem att stå i vägen för att leva det verkliga livet?

I detta sammanhang - varför skall vi inbilla oss att vår energianvändning är rationellt betingad när det dessutom går att visa att den inte är det? Varför pratar energiministern om att hon inte vill ha ett tak för energianvändningen när vi de facto har en helt tom vind som kan utrymmas? Vi får inte glömma att illusionen om the economic man även gäller vomen.

Läs mer