G8:s moonwalk

Uttalandet från Major Economies Forum att begränsa uppvärmningen till 2 grader har kritiserats som otillräckligt ifråga om åtgärder. Det är en orättvis kritik!

Det må vara ett litet steg men riktningen är rätt och alla erkänner nu både problemet klimatförändring och magnituden av dess verkningar. Därmed kan uttalandet liknas vid Armstrongs första steg på månen och hans kommentar att det var ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten. Med 2-graders uttalandet har man en gemensam utgångspunkt för de följande bataljerna om åtgärder, rättvis bördefördelning osv. För bataljer blir det!

Och behov av nytänkande finns också noterar The Economist. Ett intressant grepp de hänvisar till är förslaget att identifiera, och särbehandla, stor-utsläppare i alla länder oavsett var de befinner sig. Ingen bör få slippa undan bara därför att det land de bor i har låga utsläpp!

Ett annat omtänkande, och som lyfts fram från bl.a. University of Oxford, gäller behovet av att fokusera på teknikens kolutsläpp (decarbonization) i den egna ekonomin och inte bara på de totala emissionerna, d.v.s. mera på orsaker och inte bara på verkan. Detta sagt bl.a i försvar till det starkt kritiserade Japanska målet på 15% till 2020 men som framhålls vara inriktat på egna reella åtgärder och inte på handel med utsläpp.

Man kan lätt notera att det finns mer än en legitim synpunkt på vad som skall göras men att det hjälper enormt när världens ledare erkänt behovet av åtgärder.

Skrivet av Hans Nilsson, 2009-07-13.

(0) Kommentarer • Permalink

Sid 1 av 1 sidor

The economic man - en pojkboksdröm?

Henrik Berggren skriver i sin recension av Katrine Kielos bok om ekonomiska principer och modeller, “Det enda könet”:

...idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Det är behagligt med pojkböcker (och även flickböcker för den delen) att de ger oss en bild att trösta oss med. Men varför tillåter vi dem att stå i vägen för att leva det verkliga livet?

I detta sammanhang - varför skall vi inbilla oss att vår energianvändning är rationellt betingad när det dessutom går att visa att den inte är det? Varför pratar energiministern om att hon inte vill ha ett tak för energianvändningen när vi de facto har en helt tom vind som kan utrymmas? Vi får inte glömma att illusionen om the economic man även gäller vomen.

Läs mer


Avancerad sökning

Månadsindelade arkiv

Senast uppdaterat