“Människa eller konsument?” - det var rubriken på en bok om ekonomisk utveckling från 60-talets slut, skriven av nationalekonomen sedermera professorn Lars Söderström. Boken avslutas med en plädering för resurshushållning: "Reparatören och konstruktören måste byta plats på den ekonomiska rangskalan”.

Svaret på bokens fråga, och som levererades av den förhärskande nationalekonomin under resten av seklet, tycks dock ha varit “Människa=Konsument”. Processen beskrivs av David Brooks i NY Times som en historia där den gångna perioden är Akt 1-3. Den tredje akten har sin kulmen i finanskrisen. Brooks artikel fanns i översättning i DNs pappersupplaga 15 april.

En mera dissekerande, och därmed blodigare, beskrivning görs av John Kay i Financial Times. Hans underlag kommer från “Institute for New Economic Thinking” och deras tredagarsmöte ägnat åt självprövning med några av nationalekonomins tungviktare, t.ex. Akerlof och Stiglitz. Kays slutsats är att nationalekonomi inte är vetenskap! Orsaken är att den saknar en allmän teori som lämpar sig för förutsägelser (se också Stiglitz föredrag från mötet).

Brooks slutsats är liknande. Han säger att till sist, i femte akten, kommer nationalekonomin att vara realistisk och en konstform (art) men inte en vetenskap (science).

I Sverige (och annorstädes) har nationalekonomin varit en supervetenskap som inte minst gör anspråk på att göra förutsägelser och att i detalj kunna räkna ut kostnaderna för olika åtgärder. Betraktat som konstform kan sådana utsagor vara mera användbara. En aspekt bland andra.