Förnuft OCH känsla

Jane Austens roman från 1800-talet hette inte förnuft eller känsla. Konjunktionen var OCH, även om systrarna i boken representerar de olika sidorna. Men det borde vara kombinationen som vägleder oss genom livet. Förnuft utan känsla, och vice versa, verkar obehagligt.

DN reflekterar i sin huvudledare över årets kärnkraftsolyckor och kommer fram till att: “....regeringspartiernas kärnkraftskompromiss .... förvandlade kärnkraften från en för-eller-mot-fråga till en fråga om att uppfylla ekonomiska och säkerhetsmässiga krav.” Det går inte att komma ifrån känslan ( cheese) att man försöker skapa en bild av att ekonomi och säkerhetsmässiga krav är absoluta och oomtvisteliga. Att absolut rationalitet och transparens är möjliga. Att förnuftet kan råda ensamt.

Efterbörden av Fukushimaolyckan talar ett annat språk. Man trevar helt i blindo vad gäller konsekvenser och lösningar i Fukushima idag enligt Mainichi Daily News. Det man gjort är att man lagt ett första förband men vet inte vad man skall göra sedan. Är nedkylningen tillräcklig eller skapar den nya problem? Vad skall man göra för att hantera kontaminerade delar och för att återvinna resterna av bränslet? Inget vet - förnuftet har ännu inget svar.

En ingående artikel i The Independent beskriver hur Japanska myndigheter och ägaren TEPCO varit ovarsamma med sanningen om olyckans förlopp och konsekvenser. Det fanns säkert säkerhetsmässiga krav som var uppfyllda, men var de tillräckliga och adekvata, och var uppfyllandet av dem korrekt? 

I vårt århundrade vill vi gärna framstå som kliniskt rationella och förnuftiga, men man var kanske klarsynt och insiktsfull på Jane Austens tid?


The economic man - en pojkboksdröm?

Henrik Berggren skriver i sin recension av Katrine Kielos bok om ekonomiska principer och modeller, “Det enda könet”:

...idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Det är behagligt med pojkböcker (och även flickböcker för den delen) att de ger oss en bild att trösta oss med. Men varför tillåter vi dem att stå i vägen för att leva det verkliga livet?

I detta sammanhang - varför skall vi inbilla oss att vår energianvändning är rationellt betingad när det dessutom går att visa att den inte är det? Varför pratar energiministern om att hon inte vill ha ett tak för energianvändningen när vi de facto har en helt tom vind som kan utrymmas? Vi får inte glömma att illusionen om the economic man även gäller vomen.

Läs mer