Fem attityder inför klimathotet

Efter Stern-rapporten har man kunnat notera åtminstone fem sätt att reagera inför klimathotet. Den snabbaste reaktionen kom från dem som förnekar eller förminskar risken. Den näst snabbaste är gruppen som kan fixa problemet enkelt oftast med kärnkraft eller med att trycka ned koldioxiden i marken. Några mera betänksamma vill fördröja aktioner genom att mana till lugn och hävdar att vi bara skadar oss själva (vår industri) om vi agerar före alla andra. De flesta av oss förtränger problemet genom att säga “jo jag vet men...”. Och några agerar!

Några exempel på reaktionerna:

1. Förneka/förringa. Björn Lomborg skriver i Wall Street Journal. Andra har använt liknande argument men med färre ord.
a) Hur skall vi tro att alla världens länder agerar? SVAR: Det vet vi inte men ju fler som gör det desto bättre
b) Det finns andra viktigare problem ifråga om hälsa, vattenförsörjning etc. SVAR: Nej, dessa blir bara ännu värre med klimatförsämringen.

2. Fixa storskaligt med kärnkraft och koldioxidinfångning. En stor dagstidning ser i först hand kärnkraften som en lösning, men är karakteristiken av kärnkraften som “stabil, kostnadseffektiv och utsläppsfri” välbetänkt? Sverige har redan 50% kärnkraft vilket bör leda till eftertanke när det gäller riskspridningen. Koldioxidinfångning är intressant men ett problem är att de geologiska formationer som tillåter lagring inte alltid finns på den plats där man förbränner kolet. Så rubriken Tekniken finns -världen kan räddas har inte täckning.

3. Fördröjning är ett vanligt argument från Industrisammanslutningar. En ärlig rädsla för att konkurrensen skall snedvridas och att andra skall dra otillbörliga fördelar av att några tar (eller tvingas ta) ansvaret. Men man bortser helt från hur den långsiktiga konkurrenskraften kan stärkas av att man har en lägre och bättre kontrollerad resursanvändning.

4. Förträngning. Georg Monbiot skrev för en tid sedan att det stora problemet är vi själva, d.v.s. vi som vet att något skall göras (och kanske vad), men vi kommer aldrig igång.

5. Aktörerna. Vardagens hjältar! Effektivare energianvändning är fortfarande det största, bästa och billigaste alternativet. Inte bara för Seppo och Tuula, men vi måste naturligtvis finna former för att nyttja alternativet i mycket större skala än hitintills. Och då måste vi nog vara mera skeptiska mot “fixarna” (kategori 2 ovan).

image

The economic man - en pojkboksdröm?

Henrik Berggren skriver i sin recension av Katrine Kielos bok om ekonomiska principer och modeller, “Det enda könet”:

...idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Det är behagligt med pojkböcker (och även flickböcker för den delen) att de ger oss en bild att trösta oss med. Men varför tillåter vi dem att stå i vägen för att leva det verkliga livet?

I detta sammanhang - varför skall vi inbilla oss att vår energianvändning är rationellt betingad när det dessutom går att visa att den inte är det? Varför pratar energiministern om att hon inte vill ha ett tak för energianvändningen när vi de facto har en helt tom vind som kan utrymmas? Vi får inte glömma att illusionen om the economic man även gäller vomen.

Läs mer