EU har publicerat sitt direktiv för hur man skulle göra för att spara 20% av Europas energianvändning. (Ja det är rätt verbform “skulle” för direktivet uttrycker endast en hypotetisk möjlighet).

I förslaget som kom för några månader sedan nämndes ett antal åtgärder som skulle öka takten, bl.a. att energiföretagen skulle ges i uppgift att finansiera en effektivisering motsvarande 1,5% per år för att minska ojämlikheten i finansieringsvillkor mellan tillförsel och efterfrågan. Och man skulle öka renoveringstakten i det offentligägda byggnadsbeståndet samt sikta till en hög grad av effektivitet efter åtgärd. Båda åtgärderna ordentligt urholkade i det slutliga direktivet.

Beträffande energiföretagens medverkan (artikel 6) görs nu undantag om man kan visa att målet kan uppnås med andra åtgärder vilket bedöms flytta finansieringsansvaret från energiföretagen till skattebetalarna. Ifråga om renoveringsomfattningen (artikel 4) så flyttas målet från “best practice” till minimistandard. Sverige och Tyskland nämns som särskilt aktiva när det gällt att släppa energiföretagens medverkan. En lysande framgång!

Kritiken är omfattande och det som på kort sikt kan (av vissa) firas som en taktisk triumf kan på sikt bli en strategisk förlust bl.a. eftersom det inte innebär något närmande mellan energiföretagen och deras kunder utan bara en fastlåsning i ett motsatsförhållande. Det finns goda exempel från USA och Danmark på hur energiföretag har både kunnat utveckla affärsmodeller och kundrelationer utgående från en aktiv medverkan i effektiviseringen.

Vi får använda en del av sommaren för att hämta ny kraft efter den här kallduschen.