Frapperande ofta efterlyses att man i internationellt samarbete skall ta fram “best practice”, d.v.s. erfarenheter där någon funnit det magiska trollspöt för att ändra på energisystemet i något avseende. Och när man gjort sina sammanställningar visar det sig att ingen är intresserad av att nyttja den kunskapen. Åtminstone inte så att man är beredd att ändra sitt eget tillvägagångssätt på något avgörande sätt. Man kanske resonerar som Energimyndigheten när man avvisar vita certifikat bl.a. med hänvisning till att de länder som använder sådana har en “annan politisk kontext”. Antagligen bottnar önskemålen om att söka “best practice” snarare i en önskan att få komma med och komma högt på en topplista.

Men om man skulle vilja finna lite inspiration i vad som händer på andra håll skulle man kunna ögna igenom EURIMAs lista över åtgärder som syftar till att förbättra effektiviteten i byggnader. Man hittar bland dem några varianter på hur skattebefrielse kan nyttjas. Inte olikt det svenska PFE-programmet. På det sättet använder man aktivt den mänskliga olusten inför förluster (se bild nedan) och förstärker incitamentet för åtgärder. Minskad skatt upplevs som en minskad förlust och har därmed högre subjektivt värde än vad beloppet egentligen motsvarar i plånboken.